Vägvisaren

Telefon
0504-18250

Besöksadress
Gymnasiegatan 29

Öppettider
Öppet Mån, ons, fre 10-16, Tis o tors 10-19

Postadress
543 32 Tibro

Ett magiskt äventyr!

Solen hade precis klättrat upp över trädkronorna i öster, när Uel och Endra hörde gnisslet från vagnshjulen. De struntade i skorna och sprang barfota ut till porten.
   ”Hur gick det”, ropade Uel innan de ens hunnit öppna.
Endra pillade bort haspen och knuffade upp de stora dörrarna. In kom först den gamla hästen Acka. Efter rullade vagnen in och på den satt gubben Moir.
   ”Hittade du något”, upprepade Uel samtidigt som han snavade rakt
framför vagnshjulet. Hade inte Endra kastat sig fram och dragit undan honom, hade han varit ett ben kortare.
   ”Lugna dig lite”, sa hon tyst. ”Ser du inte?”
Hon pekade mot Moir, vars huvud guppade upp och ned. Ett dovt muller hördes från hans strupe.
   ”Han sover ju”, fnissade Uel och knuffade Endra i sidan. ”Världens äldste trollkarl. Tänk om de andra i staden såg honom nu.”
   ”Han har ju ridit hela natten från marknaden”, svarade Endra och satte fingrarna mot läpparna. ”Tyst nu. Hjälp mig in i stallet med Acka, så kan han sova i höet istället.”
De ledde in hästen och vagnen. Endra lyfte ned lådorna och Uel lade istället upp några famnar hö bakom gubben. Efter det bäddade de ned honom lugnt och försiktigt.
   ”Kom nu”, viskade Uel och drog med sig Endra mot lådorna. ”Vi kollar vad han bytt till sig.”
Endra ville säga nej, men nyfikenheten tog över. Det var så sällan han reste till andra sidan berget. De hade inte sett något nytt på flera månader. De öppnade låda efter låda, men mungiporna sjönk djupare och djupare.
   ”Bara en massa böcker och pergamentrullar ju”, klagade Uel. ”Inga trolldrycker eller brygder. Inte ens en jättetå.”
   ”Inga svärd heller”, muttrade Endra. ”Mitt gamla går ju knappt att slipa längre.”
Uel lyfte upp en gammal grön bok och läste titeln på bokryggen.
   ”Nordboken? Vad menas med det? Underlig titel.”
Han lade den åt sidan på stallgolvet och skulle just lyfta upp nästa, när Endra klev fram.
   ”Såg du”, sa hon och grep tag om Uels axel.
   ”Nej, vadå”, frågade han och drog sig loss.
   ”Boken”, viskade hon. ”Den du lade ifrån dig. Nordboken. Den rörde på sig.”
   ”Jag råkade väl knuffa till den”, sa Uel och kikade ned i lådan igen.
   ”Nej”, svarade Endra och lyfte upp boken. ”Den rörde sig ändå.”
Hon lade ned den på golvet igen. På bara några ögonblick snurrade den ett halvt varv och tvärstannade. Uel hoppade till och kvävde ett rop.
   ”Jag sa ju det”, log Endra. ”Intressant.”
Hon vred boken igen, men den snurrade tillbaka till samma läge. Hon provade tre gånger, men det slutade alltid med att boken pekade rakt mot Acka.
   ”Tror du att det är en magisk hästbok”, frågade Uel med stora ögon.
   ”Nej”, mumlade Endra och kliade sig i pannan. ”Den pekar rakt norrut, hur jag än gör. Jag undrar vad den handlar om?”
Hon öppnade boken och stirrade ned på första sidan. Först var den tom, men efter några sekunder började en bild träda fram. Uel drog efter andan.
   ”Det är ju vi!”
Endra nickade sakta. På sidan kunde de se sig själva sittande på knä vid boken, precis så som de satt i detta nu. Undertill trädde en text fram. Den var vackert handskriven. Endra läste tyst vad som stod.
   ”De sista barnen tu, gör hjältarna till sju. Mot norr de ge sig av. Mot skog och berg och hav. Faror tre de möta skall. Sök en port vid Silverfall. Endast ni kan världen skona. Med drottningssvärd och kungakrona.”
   ”Vad betyder allt det här”, flämtade Uel och satte en darrande hand på Endras axel.
   ”Att vi måste ge oss av och ta boken med oss”, svarade hon sammanbitet och reste sig upp. ”Nu. Hämta din kappsäck. Det är bråttom. De är här när som helst.”

 

©Jan-Erik Ullström